jag är så jävla trött. jag vet inte vad jag vill säga. jag slits ihjäl.

Jag sitter här på Mr. Rights balkong och tänder en cigarett. Det var ett bra tag sen jag hade någon som helst lust att skriva, men nu kom den igen. Jag tänker på människan och dess desperata sätt att försöka skapa något som inte går att återfå. Om man tänker efter så kan man snart komma på att de starkaste stunderna och känslorna i livet grundar sig i något som finns där, men är orörbart.. Ständigt söker  människan efter medel för att uppnå känslan, genom att skapa saker och ting. Om vi tar en titt runt omkring oss hittar vi miljoner av saker som går att röra. Man skapade kameran för att kunna fånga ögonblick och minnen på bild, desperat klämma oss fast till dem trots att tiden alltid hade och har sin gång. Ändå fastnade bara ansikten, blickar, kroppar, naturen och andra materiella ting på bilden och snart glömdes den genuina känslan bort. Istället ersattes den av den desperata känslan av saknad. Saknad av att känna det vi en gång känt.
Det skapas varje sekund materiella ting som skall få oss att känna oss kompletta om vi har dem, och känna oss ofullkomliga och missnöjda om vi inte har dem. Det tjänas miljoners miljarders trilijoners bilijoner, framgångsrikhet, respekt(den respekt som nu mera kallas rädsla och aktsamhet), rikedomar och popularitet på oss desperata varelser som gör allt för att uppnå den ultimata lyckan. Föräldrar köper leksaker för tusentals kronor till sina barn i hopp om att göra dem lyckliga och nöjda, trots att den sanna lyckan i ett barns hjärta finnes i en moders genuina och innerliga kärlek.

Det är en enorm värld vi lever i, full av materiella ting som kan få oss att må bra, leva ett rikt liv och ge oss möjligheter och uppnå våra drömmar.

Men den sanna känslan av unik lycka finner vi ingen annanstans än djupt inom oss, i den enorma värld vi giriga människor aldrig kommer få se.. Själen.